Denna text dyker ibland upp i min verklighet och den har något mycket viktigt att säga. Ska försöka mig på en liten översättning. Den är fri och helt utan personligt ansvar!
”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är ofattbart mäktiga. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva, vem är jag att vara strålande, underbar, begåvad, fantastisk?
Men du, varför inte? Du är guds barn. Du gör inte världen en tjänst genom att göra dig liten. Vi kommer inte att nå upplysning om du förminskar dig själv i syfte att andra inte ska behöva känna sig osäkra i din närhet. Det är meningen att vi ska vara
lysande, som barnen. Vi föddes för att manifestera Guds härlighet som finns inom oss.
Den finns inte bara i en del av oss, den finns i oss alla. Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillstånd att göra detsamma. När vi befriar oss från vår egen rädsla, kommer vår närvaro att automatiskt befria andra.”
Marianne Williamson
Varför är vi så snabba att döma? Med blixtens hastighet bedömer vi om en människa håller sig inom ramen för det som anses ”normalt” eller inte. Avvikelser noteras och avhandlas, öppet eller i tanken. Varför? Varför bryr vi oss så mycket om hur andra ser
ut, hur dom för sig, vad dom har på sig och varför bryr vi oss överhuvudtaget om vad andra TROR om oss. För dom VET inte, om dom inte känner oss...
Hur provocerande kan en överpiercad person i kassan vara? En flintskallig kvinna på fiket, en person med CP på krogen, två män som håller varandra i handen eller bara en hatt som går över den osynliga gränsen… Varför lägger vi så stor vikt vid det vi ser
och varför klassar vi avvikelser som ”fel”. Varför tänker vi inte: DET var nytt! Vad spännande! Varför kan vi inte se bortom det yttre? Fråga oss: Vem är den här själen? Vilket nytt perspektiv kan den tillföra min verklighet? Vill vi inte förändras? Varför?
Vill vi att det alltid ska förbli som det alltid har varit? Varför? Vad är vi rädda för? För att utvecklas krävs en förändring. Vill vi inte utvecklas?
Min reaktion på den jag ser, säger mer om MIG än om den jag betraktar. Jag kan bestämma mig för att försöka vara icke-dömande, försöka medvetandegöra mina värderingar, ifrågasätta dom och förhoppningsvis släppa taget om dom. Så befriande!
Tänk om vi kunde låta människor vara det dom egentligen innerst inne är. Bejaka våra olikheter, se dom som tillgångar istället för att hämma och begränsa genom kroppsspråk och kommentarer.
Ibland måste man givetvis ändå sätta en gräns. Vissa människor kan vara extremt utåtagerande och ta FÖR stor plats, men då måste det väl ändå vara okej att markera sin egen gräns, vänligt men bestämt. Eller hur?
Tänk om vi alla kunde ställa oss upp och visa vårt stöd för de orättvist dömda. Öppet ifrågasätta domarna som faller. Våga vara oss själva och stötta andra som försöker.
Rise and shine, everybody! 